VILKEN TRÖST!

När allt känns skevt
struligt fel och blekt
är det svårt att se
en ljusning.

Där står jag nu
känns som om jag går itu
av alla krav och måsten
som dammet i sopborsten
känner jag mig.

Jag virvlar i tomma intet
följer bara vindens våg
ett korn av damm iluften
som ingen hörde eller såg.

Allt känns så fel
så meningslöst och tomt
känns som jag är en egen del
utanför allt annat.

Gryningen borde komma
och ta mig härifrån
göra mig till människa
dra ner dammridån.

Så sliten och så trött
känner jag mig nu
så sliten och så nött
fast jag lever ju ännu,
vilken tröst sen då?

4,9,92 "Me"